Storbombningarna i Helsingfors i februari 1944

Jag vill inte på något sätt påstå att bomber tillhör sköna upplevelser. Dem brukar jag ju annars skriva om, saker som gör livet vackert, skönt och lyckligt.

Men förra veckan var det 70 år sedan Helsingfors bombades av sovjetiska flygplan. Mina föräldrar var barn/unga på den tiden.

Jag älskar historia, alltså hamnade jag igår på en utställning i Sanoma-huset när jag väntade på att besökstiden på pappas sjukhus skulle börja.

Med endast få bilder och korta texter hade man lyckats skapa en magisk stämning.

I slutet av andra världskriget drabbades Helsingfors av sovjetiska bombningar. 1500 flygplan släppte ner ca 16 000 bomber. Bara 5 % av bomberna träffade staden. Många av dem släpptes med flit över Finskaviken så att man snabbt kunde få återvända till basen...

Tack vare ett effektivt luftvärn klarade staden sig med lindriga skador och relativt små förluster.

Jag gick runt och tittade på bilderna och fick sällskap av en man i 80-årsålder som mindes väl den tiden. Pratade länge med honom.

Vi fick sällskap av tre män till (i 50-60 årsålder) och fortsatte...

Väldigt ofinskt men trevligt och intressant.

Tänk att några bilder kunde få oss, för varandra främmande människor, prata i tre kvart!