Mitt möte med duvan

I måndags var jag på en träff. När den var slut vid sjutiden, klev jag ut på gatan mitt i centrum och såg en duva på ett elskåp.

Jag tittade länge på den, pratade med den och till sist tog jag ett foto. (Kanske blir fågeln avbildad i en oljemålning? Kursen börjar på söndagen...)

Duvan bara tittade på mig och blinkade lite. Den var inte skadad.

Så här efteråt känns det att det kanske var någon djupare mening med vårt möte? Duvan kanske hade ett budskap?

I så fall tror att hen ville säga: Stå ut några veckor till! Snart blir allt bättre.

I två år har jag försökt med fredliga lösningar:

Jämkat, gett efter, slätat över, försökt att förstå, gått till mig själv och undrat, hur jag skulle reagera om mitt eget liv var helt åt helskotta.

Jag har varit förtvivlad. Inte velat tro ont om andra, men har fått inse att alla inte är lika blåögda som jag.

Det har hela tiden blivit något nytt djävulskap, som motparten har kommit med. In i det sista....

Lösningen finns inte i mina händer. Nu väntar jag bara. Och försöker med samlat lugn ta emot de sista fula tricksen som presenteras vid mållinjen.

Hoppas att duvan ville säga: Stå ut! Det är snart över!