Keramik och oljemålning - två sätt att finna frid

Oftast kommer jag till keramikkursen med andan i halsen (har precis hunnit hem för att äta och sedan i väg igen), är stressad, irrar runt där i en kvart, bestämmer sedan, vad jag ska börja göra, sätter mig och vips! Lugnet infinner sig!

Det är nästan magiskt. Igår var vi bara tre; en drejade, vi två andra pratade om dittan och dattan, läraren berättade sina roliga historier och allt gick i slow motion.

Plötsligt var det dags för fikapaus och efter den försvann tiden och det var dags att åka hem.

Det är verkligen som terapi att knåda lera, välja glasyrfärger och inte tänka på någonting alls.

Igår gjorde jag plattor och provmålade några från förra gången. De ska bli växtstöd till nästa sommar.

Oljemålningen har lite av samma effekt. Det är hellugnt på stan kl. 10 på söndagsmorgonen när vi börjar kursen. Det sätter stämningen.

Efter undervisningen målar vi i allsköns ro i flera timmar. (Vi har fikapaus också och då vi pratar om konstutställningar och annat trevligt.)

Vår lärare är väldigt duktig med många intressanta idéer. I söndags skulle vi skissa och måla ansikten.

Tecknat med ett streck.