Och så blev det inget

Nu har jag levt på hoppet i nästan två veckor. -I morgon kommer jag hem! - Nej, det blev komplikationer. Nya undersökningar. -Kanske imorgon....

Kanske, är inte ett ord jag tycker om. Ja är bättre. Nej är näst bäst. Jag får numera rysningar av Kanske.

Så var det imorse. Allt var planerat, hela dagens program, men Nej! Nu var det hög feber och ny antibiotika på tur.

Jag handlade mat, var på bageriet och köpte bröd, var hos blomsterhandlaren för att köpa något fint att titta på (Hon skickade även en bukett gula tulpaner till min man), köpte take way-mat och hämtade en bok från biblioteket.

Imorgon börjar min universitetskurs på distans. En granne har lovat hämta honom från sjukhuset- om det skulle råka bli så att han får åka hem.

Min stegmätare visar nästan 11 000 steg. Bra jobbat, fast jag är så rastlös, eller kanske just därför.